Sagornas värld.

Har skrivit lite, tänkt lägga upp senare.
De flesta novellerna är oavslutade, så kommer bara lägga upp några.


Har dessutom börjat fundera på vad mitt första Seriösa projekt ska handla om.
Genren är fantasy, ganska självklart eftersom det är i stort sett det enda jag skriver, ska försöka skriva de på engelska. Kommer bli lite utav en utmaning men jag ska göra mitt bästa.
Mer vill jag inte avslöja just nu, eftersom mer är inte besämt. Jag har några idéer, men det kan alltid ändras.



Namn förslag till huvud personer är välkommna! Gärna ovanliga, udda namn.


Jag antar att det inte är särskilt många som läser min blogg. Jag har ju i och för sig inte skrivit på ett tag, så det är förståeligt. Om ni tittar in så ge gärna kritik! Vill bli författare när jag blir äldre, så bra och dålig kritik behövs.



Kram, Moa.


Oh, ska redigera lite här på bloggen. Ändra headern etc. Har ingen aning om hur det ska se ut ännu, men... ja. Det blir som det blir.

Detta är en novell jag påbörjade för... kansk tre dagar sedan?
Jag var sugen på något nytt, och var på skriv humör så jag tänkte; Varför inte skriva en Novell?
Såja, hoppas ni får en skön lässtund!

Jag stressade inte direkt. Detta var vad jag var född till. Folk hade tvivlat, men jag hade aldrig gett upp hoppet. Nu var det jag som stod ensam kvar. ”The last man standing”.

Meningen var egentligen inte helt korrekt. Jag var faktiskt en flicka. Men ensam kvar var jag då i alla fall. Alla andra var döda. Det hade de varit ett bra tag nu. Ingen skulle komma och hämta mig, men ändå kunde jag inte ge upp hoppet. Det tänkte jag aldrig göra.

 

 

Jag satte försiktigt på mig mina kängor. Jag skulle klara det här.

 

 

Det jag var omedveten om var att det skulle bli svårare den här gången. Alla var visst inte döda, jag hade haft fel. Nu när jag blickar tillbaka, var det ganska naivt av mig. Att inte tänka mig för...

 

 

Jackan på, och jag var redo. Jag laddade mitt vapen och gick ut.

Tystnaden fick mig nästan att börja rysa. Det var ovanligt tyst. Faktum är, att det var alldeles för tyst. Jag hade väntat mig mer oväsen, men nej nej. Ja, ja. Alla är döda, men jag hade förväntat mig rösterna. De som brukade vara där. Men ikväll var det bara tyst.

 

 

Jag gick långsamt fram längs med trottoaren. Gatubelysningen funkade än, även om ljuset lyktorna gav ifrån sig var svagt.

Det ända ljud som hördes var mina egna ansträngda andetag, och det ljudet av skor som möter grus då jag tog mig fram längs med gatan. En vindpust fick håret att resa sig på armarna. En svettdroppe rann ner från min panna. Det var svårare idag. Jag var på helspänn hela tiden. Det är att äta, eller ätas.

 

 

Hur kunde jag vara så naiv att jag inte hörde den komma? Jag hade tränats till det här! I sju år hade jag fått stå ut! Sju år! Kan du tänka dig det? Att behöva få stå ut med ständigt missnöjda blickar, slag och kommentarer om hur värdelös jag var. Men jag hade allt visat dem... Jag visade de, att jag inte var värdelös... Nej, det var jag verkligen inte. Jag var kapabel till mycket mer än vad de kunde ana! Jag minns än deras skräckslagna blickar. Hur de vedjade om att få leva, då jag riktade pistolen mot deras tinningar. De hade allt fått igen för vad de gjort mot mig...

Det hade de alla fått...

 

 

Ett susande ljud fick mig att stanna till. Lika plötsligt som det uppenbarat sig, försvann det igen. Var det bara inbillning? Jag hade lärt mig att inte tveka under mina år, men jag var verkligen vettskrämd den här gången. Någonting stod inte rätt till. Jag visste inte vad, men någonting var det...

 

 

Åh, så naiv jag var som fortsatte gå... Tänk hur annorlunda det kunde varit om jag inte gjort det? Hur jag skulle kunna ha det nu....

 

 

Försent vände jag mig om och såg bilen komma susande mot mig. Föraren doldes bakom de svarta rutorna, och jag kunde inte se om det var fler än en person inuti fordonet. Så vitt jag förstod så ville de röja mig ur vägen, bokstavligt talat.

Så jag hoppade undan, mot trottoaren. Bilen körde vidare, men den hann inte långt förrän jag avlöste ett skott mot den. Ett väsande ljud hördes, och därefter en kraftig smäll. Men det var verkligen blåögt gjort av mig. Där hade signalen gått.

Försent upptäckte jag starka händer ta tag i mig bakifrån, och två andra hålla för mun och ögon. Jag kunde inte se, och jag kunde inte kämpa emot. De var förstarka. Jag... jag hade misslyckats.

 

 

Hur kan jag tänka så om mig själv? En Flynn misslyckas ALDRIG. Så är det bara. Vi klarar det, oavsett oddsen. Fast ja, jag är den ända kvar. Så uttrycket blir nog mer; ”Jag klarar det, oavsett oddsen”.

 

 

Jag drog häftigt efter andan. Männen talade på ett språk jag inte riktigt förstod. Jag kände näven i nacken förbereda sig på att trycka ner mig igen så jag tog ett djupt andetag.

 

 

Det var ganska ironiskt, ändå. Att just jag, skulle hamna där? Det var just där jag undervisats i de smärtfyllda sju åren. Tyvärr var jag omedveten om det då.

 

 

De drog upp mig igen. De skrek på mig, igen. Men jag teg. Jag tänkte inte berätta något för dem. Jag hade nu listat ut att vi var i Ryssland. Det kände jag igen på gaphalsens dialekt. Mannen bakom mig tog ett fastare grepp om min nacke. Han drog upp mig på fötter så jag fick se min omgivning. Han viskade med en stark och hotfull stämma på bruten engelska:

”You wont be The last man Standing, after all...”Jag kunde inte se honom, men jag kände hur ett brett flin spred sig i hans ansikte. Utan att röra en min började jag röra på mig, då han motade mig framåt.

 

 

Det var en hemsk natt jag upplevde då. Jag var endast sexton år, och hade redan fått blod på händerna som jag visste aldrig skulle försvinna. Jag hade upplevt hur det var att vara utan föräldrar. Jag hade redan känt riktig smärta. Jag hade gått igenom allt, trodde jag då. Denna natten skulle bli den värsta i mitt liv. Men jag lärde mig mycket då. Man ska aldrig ta något förgivet.

 

 

Cellen var mycket liten, men jag skulle nog klara mig. Det fanns en bänk, som då skulle föreställa säng. Mer fanns det inte. Jag satte mig på den så kallade ”sängen” och så stirrade jag tomt in i väggen. Jag lade märke till att det var en stor fläck där. Den hade en gång varit röd, men skiftade nu mer åt gult. Det var blod. Undrar hur länge jag skulle klara mig här egentligen? Med tanke på hur gammalt blodet såg ut att vara, så var det ett bra tag sedan någon annan var här inne. Två beväpnade män gick förbi min cell. De flinade, hånskrattade åt mig. Jag fortsatte titta in i väggen. Inget, och då menar jag inget, skulle bryta ner mig. Jag kan klara mig bra utan mat i veckor. Detta är ingenting jämfört med de ställen jag besökt tidigare. Det må vara kallt, men jag skulle överleva. För det är vad vi i familjen Flynn är. Vi är överlevare. Så detta klarar jag. Jag måste klara det. Jag tänker inte ge mig, inte utan strid.

 

Det var sent på kvällen nu. Klockan var runt elva, om jag tydde solen rätt. Det var svårt att läsa av klockan genom det lilla fönster jag hade. Gallret gjorde det svårare. Men mina kunskaper av att läsa av klockan med hjälp av solen var lite rostiga. Det var ett bra tag sedan jag gjorde det sist. Jag har alltid haft tillgång till klocka och sådant tidigare. Men de tog allt ifrån mig då jag kom hit. Det ända jag fick behålla var min kläder. Jag hade försökt förhandla, men de förstod inte Engelska. Det ända de gjorde var att ge mig en örfil och skratta åt mig. Jag försökte mig inte på den trevliga tonen efter det. Faktum var, att jag inte pratade alls efter det.

Jag hörde tysta, trampande steg. Långsamt förflyttad jag mig mot galler dörren. Jag tittade ut, och såg en man stå vakt en bit bort. En man? Tror de verkligen att en ynka liten soldat skulle kunna hålla mig tillbaka? Åh så naiva de var. Jag förde handen mot tinningen. De var visst inte så dumma som de framstod. De hade tagit mitt hårspänne. Jag kände i fickorna. Tomt. Det skulle visst bli en utmaning ändå.

Jag reste mig upp och gick fram till bänken, som skulle föreställa min säng. Kudden föste ag undan, och som jag gissat, fans där en metall bit, lite skev, men den får duga. Jag började försöka dra loss den, men gav upp. Den satt för hårt. Jag skulle behöva hitta något att banka loss den med. Men då skulle jag väcka uppmärksamhet hos mig. Jag fick nog ta något annat. Just då började soldaten gå sin runda. Han var snart vid min cell. Tänk snabbt nu.

 

 

Det var väldigt simpelt, men det fick duga. Planen var inte den bästa, men de hade lyckats. Han hade inte anat något. Han såg faktiskt dummare ut än vad han var. Vilket var tur för mig, antar jag.

 

 

Han stannade och tittade in i min cell. Då han upptäckte att jag inte syntes till mumlade han något på ryska. Fumlande tog han fram nycklarna och öppnade cell dörren. Han gick in och inspekterade rummet. Jag väntade in rätt ögonblick. Än så länge fick jag ligga lågt. Men ja, jag behövde inte vänta länge innan han tog en titt upp i taket. Jag tog sats och hoppade på honom. Med en lätt duns föll han ihop. Jag kollade pulsen på honom. Fortfarande vid livet. Skulle jag döda honom? Han såg så oskyldig ut där han låg på marken. Inte mer än femton bast.

Vad höll jag på med? Han var fiende. Jag fick inte hålla på och tveka så här, det skulle leda till min undergång. Han stönade av smärta. Jag vände blicken mot väggen. Jag bara kunde inte göra det. Men jag var tvungen, och det visste jag. Det fick gå snabbt. Ett lätt knakande ljud hördes då jag vred nacken av honom. Han spärrade upp ögonen och mötte min blick. Men han var tyst. Han sa inget. Utan han bara log åt mig och så somnade han in.

Jag reste mig upp och borstade av mina kläder. Denna avrättningen var den värsta jag varit med om. Han kämpade inte ens emot. Tusentals frågor dök upp bland mina tankar. Koncentrera dig nu!

Jag måste klara det här När jag kommit ut kan jag tänka på annat, men nu måste jag fokusera på att ta mig ut. Jag gick ut ur cellen och tryckte mig mot väggen. Jag tittade förbi hörnet. Ingen där. Jag småjoggade bort mot korridorens slut. Det fanns inga kameror där, inga vakter. Ingenting. Vad var det här för ställe egentligen? De hade ju fångat mig, så varför inte vara lite angelägna om att ha kvar mig?

Just då hörde jag fotsteg komma emot mig. Det var inte bara sisådär tre personer, utan många fler än så. Det var kanske runt tjugo personer. Jag hade visst underskattat deras mängd av vakter. Men jag skulle allt klara det här. De var bara en bunt av unga soldater. Ingen match för mig. Jag behövde bara avfyra några skott och...

Nej! Min pistol! De hade tagit den då jag blev tillfångatagen... Hur skulle jag klara detta? Utan den var jag inget annat än en misslyckad unge...

Nej, tänk inte så! Det här klarar jag. Jag behöver bara tro på mig själv.

Ett rop hördes, och ett antal skott avfyrades åt mitt hål. I sista stund parerade jag skottet med hjälp av en plåt bit. Bara de kom tillräckligt nära så skulle jag kunna...

Mina tankar avbröts då en man tog tag i mig bakifrån. Jag gav ifrån mig ett högt skrik, och slog till honom med armbågen så hårt jag kunde. Han gav ifrån sig ett stön och släppte mig. Jag ställde mig bakom honom, lirkade upp en pistol ur hans ficka och använde honom som en levande sköld.

”If you shoot, then I'll shoot!” ropade jag och tryckte pistolen mot mannens tinning. En svettpärla rann från hans panna. Soldaterna sänkte sina vapen. Sakta backade jag, utan att släppa blicken från soldaterna, mot dörren. De följde mina rörelser med blicken. Nu var min chans. Ja puttade iväg mannen från mig, ryckte upp dörren. Lika snabbt som jag öppnat den, hade jag trängt mig in och stängt igen. De hade inte ens hunnit reagera. För att vinna lite tid förstörde jag låset genom att avfyra ett skott mot det. Där efter började jag springa. Korridoren var otroligt lång. Den verkade inte ens ha ett slut. Jag var på väg att ge upp, då korridoren krökte sig, och ett flertal dörrar dök upp. Vilken skulle jag ta? Jag inspekterade de fyra dörrarna. En av de måste väll ändå leda ut, eller?

En smäll hördes och ljudet av springande fötter bröt ut. Nu var ingen tid att vela. Välj bara något! Jag sprang mot dörren längst bort och ryckte i den. Låst. Jag gick mot nästa, låst den med. Fotstegen började närma sig nu. Jag kollade tredje dörren. Den var också låst! Okej, nu gällde det. Jag tog ett djupt andetag, och tryckte ned handtaget. Den gick upp!
Soldaterna vek in i korridoren där dörrarna fanns precis då jag smitit igenom. De kom försent. Jag var fri nu. Äntligen var jag fri!

Jag småjoggade bort mot dörren som ledde ut i kylan. Då jag kommit halvvägs öppnades den, och in steg mannen som jag hatade mest av alla. Mannen som förstört mitt liv. Mannen som gjort mig till den mördare jag var idag. Han tittade upp mot mig och flinade. Nej! Det kunde inte vara sant! Jag... jag hade förlorat. Soldaterna fick upp dörren och rusade mot mig. Jag vek ner på knäna. Allt var över. Jag kände ett par starka händer ta tag i mig bakifrån. De släpade mig bort från dörren. Bort från friheten. Jag kände besvikelsen tynga ner mina axlar. Jag hade misslyckats. För första gången i mitt liv, kände jag mig verkligen misslyckad.

 

Usch, vad är det med mig? Nu när jag tänker tillbaka på det här, är jag riktigt besviken på mig själv. Jag är en Flynn. Vi klarar allt oavsett oddsen. Ja, det är vi nu. Jag är aldrig ensam, det är något jag är glad för.

 

De slängde in mig i en annan cell denna gången. Precis som i den förra, fanns där en bänk. Det fanns inget annat än det. Inte ens ett fönster. Tre vakter stod utanför min cell och vaktade. De var där tjugofyra timmar om dygnet. Då och då kom en pojke, kanske två år äldre än mig, med mat till dem. Han slängde ofta en blick på mig. Den var på vippen till medlidande. Men jag besvarade den inte. Det ända jag gjorde under dagarna var att stirra tomt in i väggen. De erbjöd mig mat, och vatten. Men jag vägrade ta emot något. Männen utanför skrattade ibland åt mig. Jag var väll värd det. Jag var ju helt misslyckad. Svag. Den felande länken. Vem hade kunnat tro att det skulle vara jag som var det? Den felande länken...

 

Jag blir riktigt förbannad! Hur kan jag tänka så om mig själv? Jag kommer klara det. Jag klarar allt. Precis allt. Ingenting är omöjligt. Särskilt inte för en Flynn, som jag. Det ända jag behöver är att ta mig samman. Jag önskar verkligen att jag visste redan då att det skulle bli bättre. Att de skulle bli bra.

 

Pojken som levererade mat kom tidigare än vanligt. Han talade lågt med männen. Jag kunde inte förstå avd de sa, men med tanke på ansiktsuttrycket i han hade, verkade det vara viktigt. Plötsligt såg vakterna förvånade ut, och de rusade iväg. Pojken stod kvar. Han tittade på mig där jag satt i cellen. Hans blick... den var faktiskt medlidande. Han sade något. Först trodde jag han pratade med sig själv, men det visade sig vara mig han talade till. Jag försökte låta bli att visa min förvåning. Hans ansiktsuttryck övergick från medlidande till ledsamt. Han tog fram något ur fickan. Jag kunde inte riktigt se vad det var för något,. I ögonvrån såg jag hur han stoppade i något i gallret, och med ett klickande ljud så öppnades gallerdörren. Den stod nu på vid gavel, men jag vägrade röra ens en muskel. Det var en fälla, intalade jag mig själv. Pojken tittade nervöst bort mot korridorens ända. Det var som om han var rädd över att någon skulle komma. Han gick in i cellen och ställde sig framför mig. Han bara stod där, utan att säga någonting ett bra tag. Till slut tog han modet till sig och sa någonting förvånansvärt.

”Michelle, please, come with me.”

Jag kunde verkligen inte dölja att jag blev förvånad. Hur visste han mitt namn? Jag tittade upp mot honom och mötte hans blick. Han såg allvarligt på mig. Då jag inte reste mig upp, böjde han sig ner på knäna och tog tag i min hand. Han bad mig att ställa mig upp. Jag sa inte ett ord, utan bara stirrade in i väggen, som jag gjort tidigare. Han insåg att det inte fungerade, så han försökte sig på en annan taktik. Han reste sig upp och ställde sig bakom mig. Ett par starka händer tog tag i mig bakifrån. Jag var så van vid den känslan nu, att jag inte reagerade. Han lyfte upp mig på fötter. Jag vacklade till. Det var ett bra tag sedan jag stått upp sist. Hela rummet snurrade. Jag hade varken ätit eller druckit på flera dagar, så jag var ganska svag. Pojken räckte fram en flaska vatten, och lite bröd. Jag tog emot det, och slukade girigt i mig allting. Denna gången brydde jag mig inte direkt om det var förgiftat. Är man verkligen hungrig, så är man. Då jag druckit upp det sista av vattnet släppte jag flaskan och vände mig om mot pojken. Han tittade allvarligt på mig.

”Who are you?” sade jag och tittade hotfullt på honom. Han besvarade min hotfulla blick med ett leende.

”Seth”, svarade han.

Kan det verkligen vara den Seth? Jag försökte dölja att minnet på personen jag älskar högst kom tillbaka.

”I'm your older brother.”

Det var precis som om mitt hjärta hoppade över ett slag. Jag ryggade tillbaka, lutade mig mot väggen. Det var verkligen han! Min älskade broder. Han som jag trott varit död i alla dessa år. Min tankebana kring Seth avbröts av ett vansinnigt högt vrål. Seth hjälpte mig ut ur cellen, och så började vi springa. Bort från cellen.

 

 

Jag önskar verkligen att det var han som sprang före mig. Då skulle det vara så mycket annorlunda nu... Han hade kunnat vara lycklig, levt ett långt och framgångsrikt liv. Men nej, så blev det inte...

 

 

Ett flertal skott avfyrades mot oss. Inget av de träffade, vad jag visste. Jag slängde en snabb blick på min broder. Han var inte så långt bakom mig. Jag vände blicken framåt igen och fick en skymt av något vitt. Det måste vara utgången! Med mina sista krafter spurtade jag iväg mot dörren. Jag trodde Seth gjorde det samma, men det gjorde han inte. Hans höga skrik fick blodet i mina ådror att frysa. Jag ville inte vända mig om, se den fruktansvärda scenen jag visste skulle vara där.

”Michelle!”

Han ropade mitt namn. Jag var tvungen att vände mig, slänga en sista blick på honom innan han somnade in. Han log ett ansträngt leende mot mig, och bad mig springa vidare. Jag vägrade. Han kved till i smärta. Den bedjande och sorgsna blicken han gav mig innan han gav ifrån sig ännu ett skrik, fick mig att vilja stanna hos honom för alltid. Men då soldaterna kom ikapp tvingade jag mig själv att fortsätta, utan att slänga en blick bakom mig.

Det var ljust där ute. Hela stället var snötäckt. Det var förtrollande vackert. Med ett glädje rop sprang jag lyckligt ner för den snöbetäckta backen. Jag var verkligen fri nu! De skulle aldrig få tag på mig igen. Aldrig!

Deras fort sprängdes. Jag kunde höra de plågade männens skrik då deras kläder fattade eld. Jag visste att ingen av de kunde överleva. De alla hade dött.

Med en allvarlig min uttalade jag de orden som jag aldrig trott jag skulle uppfylla;

”I am The last man standing”.

Väl nere på botten planen hittade dem något intressant. Nämligen ettbrev addresserat till någon vid namn Edwars Scott. En ledtråd till var hennes far var, kanske? Will och Aurora utbytte snabbt blickar. Hon tolkade hans blick som ett godkännande till att hon tog med sig brevet, så hon stoppade undan det i sin axel väska hon i stort sett alltid bar med sig. Will hade smygit i för väg, och letat efter en väg ut. Det visade sig att dörren ha d hade hittat ledde in till stadens bibliotek. Konstigt nog verkade den inte ha öppnats på flera år.
"Är det inte lite konstigt..." viskade Aurora. "Jag menar, dörren ligger ju endå fullt synligt här i biblioteket. Endå har ingen gått genom den..."
Will tittade på henne och log. Auroras fråga förblev obesvarad. Will tittade fram bakom n av bokhyllerna för att se om kusten var klar. Det var den. Han gick precis som om de inte var ajgade, utanbara var ut och letade efter böcker. Aurora där emot gick sakta med ett ängsligt uttryck och hon tittade bakom sig jämt och ständigt.
"Du kan ta det lugnt", hade Will sagt fleara gånger. Men hon kunde inte lugna ner sig. De som jagat de kan komma tillbaka precis när sm helst. Hur kan hon vara lugn då?
Som om han läste hennes tankar besvarade han frågan:
"De vet att de inte kan nå oss här. Kommer de in hit med sina vapnen lär de åka in i galgen", flinade han. "och det tror jag inte de har någon lust till."
De gick ut ur biblioteket och fortsatrte gå längs med trottoaren.
"Hur visste du att jag var där?"
Frågan kom plötsligt, Will tittade frågandes på henne. Hon stannade och tittade in i hans ögon.
"Hur visste du att jag var där?" frågade hon än en gång. Will beundrade hennes envishet. Hans syster var lika envis... Hade varit. hans syster fanns inte längre. han log ett stelt leende och fortsatte gå.
"Will, jag kräver ett svar", sade hon och stampade argt med foten.
Han vände sig snabbt om och tittade på henne.
"Jaså, det vill du", sade han. "Då ska du få reda på det. Varför inte ta det över middagen? du måste vara utsvulten."
Aurora korsade armarna, och tittade surt på honm men gick tillslut med på förslaget. Hon var faktiskt utsvulten.




"Vad får det lov att vara?"
"Jag vill inte ha något, men till damen här tar vi en grönsaks tallrik och vin. Rött, vin."
Mannen nickade och gick sedan iväg mot något som såg ut som ett kök. Aurora slängde då och då nyfikna blickar bort emot det hon trodde var köket. Hon hade faktiskt aldrig ätit ute tidigare, och hon tyckte varenda centimeter i den stora matsalen var facinerande.
"Visst är det stort?"
Hon vände sig mot hållet där rösten kommit ifrån. Det visade sig vara Will som talat. Hon nickade instämmande och fortsatte med granskningen.
"Det byggdes för några få månader sedan, men stället är redan betydligt mer populär än alla andra i stan", sade han och slog ut imponerat med händerna.
"Mhm", mumlade Aurora, som fortfarande inspekterade rummet. Det var stort men ofantligt vackert. Det var vita väggar och ett vitt golv som täcktes av en stor röd matta. Vid vardera av fönstrerna hängde det lika klar röda gardiner som mattan. De runda borden var mahognybruna och det stod en liten vas med en vacker, röd ros i på varje bord.
Hon märkte knappt då maten placerades på deras bord, hon var alldeldes för fokuserad på mannen vid bordet i hörnet. Han såg... bekant ut. Han bar mörka kläder, han var lång och smal, lite kutryggig, och hade svart hår... Det var mannen som tog hennes bror! Hon stelnade till och hennes ögon vigdades.
Will tittade oförståeligt på henne.
"Aurora... Aurora?" Han viskade hennes namn, men hon vägrade flyt... "Aurora!"
"Va?" sade hon automatiskt. Hon tittade på honom med frågande min.
"Mår du riktigt bra?" frågade han och hans ansikte över gick nu från oförstående till oroligt.
"Jadå... Det r bara det att..." Hon vände blicken mot bordet där den mörk klädde mannan satt, men han var inte där. All mat var kvar å tallriken, och vin flaskan var fylld till max.
"Jag undrar..." viskade hon tyst och tittade ner i sin egen mat. Hon petade runt lite och uttalade sedan de orden hon aldrig trott hon skulle använda; "Jag är inte hungrig längre..."

Tillsammans gick de ut igen. Aurora var fortfarande lite skakig efter vad hon sett, men hade lugnat ner sig en aning nu. Hon var endå väldigt blek och uppmärksam.
"Hur är det med dig egentligen?" Williams oroliga tonfall dök upp igen.
"Det... Det är bra. Jag är bara lite skakis efter vad jag upplevt idag", sade hon och och gav honom ett ansträngt leende. Han nickade förstående.
"Kom", sade han kort och drog henne bort mot Sally Muggins sovplats. aurora hade aldrig träffat Sally, men hennes far sade att hon och hennes mor var väldigt bra vänner.
"William! Där är du ju, jag började just undra..." en kvinna i fyrtioårsåldern steg ut ur den hemtrevliga byggnaden. Hon hade rött bångstyrig hår och röda kinder. Hon hade ett varmt moederlikt leende på läpparna då hon kramade om William och Aurora.
"Will, har du äntligen hittat en ungmö nu?" frågade hon och log lite busigt, barn likt. Som tur var, för william, var det tillräckligt mörkt ute för att ingen skulle se rodnaden som tyngde ner honom då.
Aurora petade honom i sidan, vilket fick honom att samla sig.
"Jo, Sally, vi vill hyra två rum", sade han och tittade på henne. Sally Muggins nickade och visade dem in i huset.
"Det finns, tyvärr, endast ett ledigt. Men jag antar att ni kan dela", flinade hon och blinkade skämtsamt med ena ögat mot Will. Aurora rodnade, och det gjorde även Will.
"Det tar jag som ett ja. Nåväl, eftersom det är du, William, så blir det endast tre penny", sade hon och sträckte fram handen en aning.
"Sally du vet att...." Aurora avbröt honom och sträckte fram pengarna, och mer.
"Hoppas det räcker" log Aurora blygt. Sally räknade mynten och log varmt mot Aurora.
"Du har betalt för mycket här..." Aurora avbröt även henne.
"Nejnej, ta emot det som.. dricks", sade hon och log ännu bredare. Sally nickade och visade dem bort mot deras rum.

Rummet var inte jätte stort. Det stod en bred säng i miten av rummet, en fåtölj stod brevid. Även ett skåp stod placerat där, inne i kanten.
"Du kan ta sängen..." sade han och satte sig och gjorde det bekvämt för sig i fåtöljen. Aurora slängde sig på sängen. Hon häpnades över hur mjuk och skön den var.
"Här skulle jag kunna sova för evigt..." sade hon och tätt där på somnade hon. William satt länge i fåtöljen och bara tittade på henne. Han beundrade hennes söta ansikte, som var på vippen att få de kvinnliga dragen och bli vackert. Han gick sakta fram till henne och drog försiktigt av henne hennes skor. Där efter lade han en tunn filt över henne ock släte sedan fotogen lampan. Han satte sig i sin fåtölj för att somna, men det tog sin  tid innan han gjorde det, och när han väl gjorde det väcktes han strax där på av ett ofantligt högt skrikande.

Dem frågorna skulle han inte få svar på. Inte än på ett tag i alla fall.

Aurora vaknade upp, kallsvettig och rädd. Hon tittade sig omkring, men såg inget annat än mörker.
”Hallå?” viskade hon försiktigt, medveten om att hon kunde vara under bevakning. Då hon inte fick något svar tog hon förgivet att hon var ensam. Sängen, som hon låg i, var väldigt stor, och var antagligen menad för två. Ljudlöst steg hon ur sängen och fram till dörren. Först lyssnade hon efter eventuella fotsteg utanför, då hon inte hörde några steg hon ut. Korridoren var tom. Det förvånade henne att det inte satt vakter utanför, om dem nu ville ha henne här. Dem var ju så angelägna om att föra bort henne förut, så varför inte sätta henne under ordentlig bevakning?
Just då hördes det välbekanta ljudet av fotsteg. Hon tittade sig snabbt omkring. Att gå in i rummet igen var för farligt, dem, vilka dem nu än var, skulle höra då dörren slog igen. Var skulle hon nu gömma sig? I sitt letande fick hon syn på något som blänkte. Hon tassade fram till saken och insåg just var det var. Hennes vapen. Detta var något de skulle få ångra. Att låta Aurora vara i ens samma rum som en pistol var livsfarligt. Så hon snappade åt sig vapnet, laddade och siktade bort mot korridoren. Men fotstegen kunde hon inte höra längre. Hon lyssnade intensivt efter dem, men kunde verkligen inte höra något annat än henens egna hjärtslag. Just då hon skulle resa sig upp tog någon ett fast tag om hennes midja, en annan hand sattes för hennes mun. Hon drogs bakåt samtidigt som hon kämpade för att komma loss. En okänd röst talade till henne, väldigt tyst.
”Skrik inte, jag är din vän”, viskade han och drog henne ännu litet längre bakåt. Hon slutade kämpa och taget om henne .
”Vad vill du, och vem är du?” väste hon, så tyst som hon kunde. Hon kunde inte se mannen bakom sig, men hon kände hur han log.
”Jag är William. William Cave”, tillade han. ”Jag har kommit för att få dig ut härifrån.”
”Jag behöver ingen hjälp”, viskade Aurora. ”Jag hade läget under kontroll”.
Just då ekade ett klickande ljud i korridoren. Aurora stelnade till, men Will där emot tog sig snabbt upp på fötter, därefter drog han även upp Aurora. Tillsammans sprang de längs med den ändlösa korridorens väggar med minst säx personer efter sig. Will tog tag i hennes hand och drog med henne nerför trappan som plötsligt dök upp.
”Hit ner”, viskade han till Aurora, samtidigt som han lirkade upp en nyckel ur jack fickan. Innan hon ens hunnit fråga vad den var till för hade han smällt igen dörren vid trappans topp och där efter låst den. Sedan fortsatte dem sin flykt nerför trapporna.


Väl nere på botten planen hittade dem något intressant. Nämligen ettbrev addresserat till någon vid namn Edwars Scott. En ledtråd till var hennes far var, kanske? Will och Aurora utbytte snabbt blickar. Hon tolkade hans blick som ett godkännande till att hon tog med sig brevet, så hon stoppade undan det i sin axel väska hon i stort sett alltid bar med sig. Will hade smygit i för väg, och letat efter en väg ut. Det visade sig att dörren ha d hade hittat ledde in till stadens bibliotek. Konstigt nog verkade den inte ha öppnats på flera år.
"Är det inte lite konstigt..." viskade Aurora. "Jag menar, dörren ligger ju endå fullt synligt här i biblioteket. Endå har ingen gått genom den..."
Will tittade på henne och log. Auroras fråga förblev obesvarad. Will tittade fram bakom n av bokhyllerna för att se om kusten var klar. Det var den. Han gick precis som om de inte var ajgade, utanbara var ut och letade efter böcker. Aurora där emot gick sakta med ett ängsligt uttryck och hon tittade bakom sig jämt och ständigt.
"Du kan ta det lugnt", hade Will sagt fleara gånger. Men hon kunde inte lugna ner sig. De som jagat de kan komma tillbaka precis när sm helst. Hur kan hon vara lugn då?
Som om han läste hennes tankar besvarade han frågan:
"De vet att de inte kan nå oss här. Kommer de in hit med sina vapnen lär de åka in i galgen", flinade han. "och det tror jag inte de har någon lust till."
De gick ut ur biblioteket och fortsatrte gå längs med trottoaren.
"Hur visste du att jag var där?"
Frågan kom plötsligt, Will tittade frågandes på henne. Hon stannade och tittade in i hans ögon.
"Hur visste du att jag var där?" frågade hon än en gång. Will beundrade hennes envishet. Hans syster var lika envis... Hade varit. hans syster fanns inte längre. han log ett stelt leende och fortsatte gå.
"Will, jag kräver ett svar", sade hon och stampade argt med foten.
Han vände sig snabbt om och tittade på henne.
"Jaså, det vill du", sade han. "Då ska du få reda på det. Varför inte ta det över middagen? du måste vara utsvulten."
Aurora korsade armarna, och tittade surt på honm men gick tillslut med på förslaget. Hon var faktiskt utsvulten.

---

Är verkligen ledsen att jag itne skrivit på ett tag. Men programmet jag skriver i fungerar inte.

Del tre är väldigt kort, så ja, det får bli två delar denna gången! :D

Aurora stelnade till. Det var han! Mannen från tidigare idag… Vad han än skulle göra med hennes broder, kunde det inte vara något bra. Hon försökte förtvivlat slita sig loss ur männens grepp, men de höll för hårt. Sakta släpades hon längre och längre bort från sin broder, till sist kunde hon inte ens se diligensen längre. Hon skulle precis öppna munnen för att skrika, då hon blev slagen i huvudet av något hårt och trubbigt. Skrik hördes, och tätt där på föll hon till marken. Det sista hon såg innan hon föll i det som skulle verka som ett oändligt koma var ett vackert ansikte, med klara blåa ögon och ett oroligt ansiktes uttryck.


”Hur är det med henne?”
Aurora kved till i smärta, men mannen verkade inte ta någon notis om henne. Hennes ögonlock må vara stängda, men vaken var hon allt nu.
”Jag vet inte… Doktor James sade att det inte var så farligt som det såg ut.”
En annan mans röst svarade den första. Men det låg något bekant i den…
En hand drog undan en slinga från hennes ansikte. Förskräckt slog hon upp ögonen. Ett vänligt ansikte tittade tillbaka på henne. Han log, men Aurora log inte tillbaka. Vem var den här mannen? Vad ville han henne? Alla möjliga sorters frågor dök upp i hennes huvud. Ännu en gång kved hon till i smärta. Mannens leende bleknade bort då hon stängde ögonlocken igen, och föll tillbaka i sin sömn.


Ljudet av hästtramp ekade längs med väggarna. Karl, som han hette, eskorterad Hugh mot en stor vit byggnad. Den var väldigt ståtlig. Stora, höga torn i alla möjliga former. En del runda, andra trekantiga och vissa helt enkelt fyrkantiga. Den vita färgen lyst starkt, den var så klar precis som om byggnaden nyss blivit målad. Men Karl berättade att den egentligen byggts och målats för cirka tjugo år sedan, men tack vare det vackra vädret har färgen suttit kvar. Hugh nickade imponerat, steg in i byggnaden, och tätt därpå steg även Karl in.

Fästningen var lika ståtlig inomhus som utomhus. Väggarna var vackert beiga och klädda med fina tavlor som föreställde olika kungligheter som levt under årens lopp. Hugh inspekterade tavlorna noga medan Karl talde om för honom att detta var själva slottet, men som nu var övergivet och lämnat kvar av kungen då han och hans familj flytt till Tyskland. Då hade Karl och hans arméer tagit chansen och använde nu fästningen som högkvarter. Då han började tala om hur hans fästmö insisterat på att få följa med började Hugh tänka på sin syster. Aurora, var kan hon vara?
Precis som om Karl läst hans tankar öppnade han munnen för att besvara tanken.
”Hon är i säkerhet, så länge som du gör som jag säger”, sade han och ett elakt flin satte sig på läpparna. Hugh rös och tittade ner i golvet. Vad kunde dem vilja honom, och framför allt: vad ville dem hans syster?

---

Åh, dem båda delarna var ganska korta egentligen, jämnförts med del ett. Aja, ha en skön lässtund, och en trevlig fortsatt vecka! (:

Men han var inte där…
”Vad menar ni med inte här? Han sade att han skulle vara det…” protesterade Aurora. Hennes far hade lovat att han skulle möta upp dem här. Men portvakten sade att han inte var här.
”Sir John, vår far… Är du säker?” frågade Hugh stillsamt.
”Han har inte ens varit här från första början.” Portvakten lät en aning irriterad nu. ”Nu får ni ursäkta mig”, grymtade han och drog igen dörren. Kvar vid trappan stod Hugh och Aurora, utan sin fader.
”Var kan han vara?” Aurora tittade oroligt på sin bror.
”Jag vet inte…” Han tittade inte tillbaka mot henne. ”Han kanske åkte raka vägen dit,” tillade han snabbt då hans systers min förändrades snabbt. Han ville inte ljuga… Men ibland är man tvungen.
”Då så”, sade Aurora och log mot sin bror. ”Ska vi inte ta och sätta lite fart nu?” Hon log ännu bredare och krokade arm med sin bror. Sakta gick de tillbaka till diligensen och så bar de iväg.


Ungefär tjugo minuter senare slutade diligensens hjul att rulla. Skräckslagna skrik hördes utanför, även befallningar om vem som skulle göra si och vem som skulle göra så. Aurora kunde in undgå att titta ut. Tre beväpnade män kom skrittandes rakt henne och hennes bror. De alla bar varsin frihets mössa, folk kastade ogillande blickar på dem, men även skrämda och en del helt enkelt beundrande. En av männen steg av hästen och talade lågt till kusken, på franska. Såklart! De tre männen med frihetsmössor kom från Frankrike! Inte undra på varför de bar mössan, och varsin brosch med Frankrikes färger på. Scharlakans rött, vackert havsblått och elfenbens vitt. Tre helt olika färger, men perfekt matchande med varandra…

Mannen som talat med kusken vände sig nu om och såg på henne. Hans min sade henne ingenting, annat än att han skulle kunna göra vad som helst för att själv överleva. Men han var inte den ända som kunde det.
”…ni får ta hand om flickan. Jag tar Mr. Houston”, Mannen som talat franska hade nu övergått till engelska. Hugh tog tag i hennes hand och tittade oroligt på henne.
”Vi måste här ifrån”, han försökte dra henne med sig, men hon satt kvar.
”Aurora… Vi måste här ifrån, nu”, han gjorde ännu ett försök att få ut henne ur vagnen.
”Nej… Jag vill veta vad dem vill.”
Just då hon sagt det öppnades dörrarna på båda sidor, två starka händer grep tag om hennes armar. Hon släpades motvilligt ut ur vagnen och bort från sin bror, som satt kvar i diligensen. Hon tyckte sig se ännu en man sitta i diligensen då den åkte förbi. En man helt klädd i svart…

---

Inte jätte lång del, men ja. Det var del två det.
Har fått ännu litet mer söta läsare på den andra sidan, så nu tänker jag inte göra dem besvikna och lägga ner.

Men det var (nog) a´llt för idag.
Hoppas ni får en trevlig lördag. (;

Tchüss.

Åh, vad jag känner mig velig.
Alltid är jag ute och ska göra nya berättelser.
Haha.
Jag är helt enkelt en flicka som aldrig riktigt blir nöjd.
Förlåt för att jag inte bloggat på ett tag.
...och förlåt för att jag inte skrivit mer på berättelsen jag publicerat. Men den är liksom... borta. Med tanke på att jag var tvungen at om instalera datorn.
Men nu har jag en ny berättelse på gång, denna tänker jag verkligen inte stoppa med. Jag har så många fina läsare å en anan sida där jag publicerar den först. <3
Jag fixar in ett smakprov, gillar ni den så publicerar jag ut fler delar. Eller ja, jag kommer publicera fler delar endå men ja... :P

Ja, jag har bestämt mig för att göra om hela bloggen.
Jag har ja, haft en VÄLDIGT lång "semester" från bloggen, men nu är jag tillbaka och ska göra allt för att stanna.

Jag är även på en ny berättelse (igen).
Den senaste jag påbörjade slutade tyvär tvärt vid 3 kapittlet.

Men nu har jag kommit riktigt långt (på ännu en ny, jag påbörjade för 3 dagar sedan), detta är även en skoluppgift som måste bli klar nästa fredag, men skall be om att få lite längre tid.
För så fort jag börjar skriva på en berättelse vill jag gärna komma långt.
Och denna ska jag komma långt också.

Ja, så denna kommer jag riv starta med och lägga in hela _FEM_ delar, _NU_ direkt !
Hoppas ni/du får en skön läs stund.

Btw, förlåt för stavfel och sådant.





Alla blir vi kära någon gång. Liksom jag.
Men att just jag skulle falla för en varulv ?
Vem hade kunnat ana det ... ?


Alice klev ut ur dushen. Hennes kastanjebruna, korta & våta hår droppade på golvet. Den rosa handduken hängde som vanligt på en krok, precis brevid handfatet.
Hon torkade håret snabbt, lindade den sedan om sin smala, likbleka kropp.
Tandborsten stod i koppen, där hon lämnat den kvällen innan och där hon skulle lämna den kvällen därpå.
Tandkrämstuben låg ihop bucklad i koppen den med. Den var i stort sett tom.
Dags att handla... tänkte hon samtidigt som hon kletade på en snutt tandkräm på tandborsten.
Hon tittade upp i spegeln, som vanligt fanns där ingen spegelbild som tittade tillbaka.
Hon spottade i handfatet, sköljde sedan munnen med ett glas vatten. Tandborsten ställde hon tillbaka i koppen, tandkrämstuben slängde hon irriterat på golvet.

Klockan var endast 05.00 på morgonen. Hon kunde inte sova. Det kunde hon aldrig.
Hon var ju, trots allt, en vampyr. Aldrig trött, allltid på sin vakt.
Utanför fönstret kunde hon höra ett gäng ropa "Heja blåvitt, Heja blåvitt !"
Matchen hade antagligen gått bra. Inne i köket hittade hon rester från middagen hon ätit igår.
Spagetthi och köttfärsås. Hon hade delat den med sin kusin, William.
Han hade varit på besök och hon ville göra något snällt för en gångs skull.
Hon gick sakta upp för trappan. Samtidigt inspekterade hon noga det vackra träet.
Det gjorde hon varje morgon.
Väl upp i sovrummet drog hon ut en av de få lådorna i byrån. Hon tog upp ett par svarta leggins och en vit tunika. Hon tog på sig kläderna, satte sig sedan i soffan.
Det hade börjat snöa ute.
Det var egentligen inte så konstigt. Det var ju mitt i vintern.
Om några veckor så "fyllde hon år".
Eller ja, rättare sagt. Då var det exakt 168 år sedan hon blivit biten.
Hon hade blivit biten en onsdag, då hon var på väg hem från en fest. Hon hade blivit anfallen, tagits till skogen. Där hade hon genomgått "förvandlingen".

Det var en dag hon sent skulle glömma.


Det knackade på dörren. Vem kunde det vara ?
Jesper öppnade dörren ialla fall.
Där stod Alice, i en tunna kofta, ett par sönderlsitna nu mer gråa converse.
Han hade vart med när hon köpt dem. Det var för ca. 6-7 månader sedan. Då hade dem varit vita, liksom hennes hud.
Men nu var dem gråa av all smuts som dem fångat upp genom dagarna.
Han gick åt sidan, lät henne komma in. Hon drog snabbt av sig skorna, vandrade sedan in i vardagsrummet. Där lät hon dem frusna tårna sjunka in i den luddiga mattan. Snabbt vände hon sig om, tittade fundersamt på Jesper.
Han hade följt henne in till rummet, stod där i pyamas byxor och ett vitt linne.
"Vill du ha något ?" frågade han samtidigt som han började gå mot köket.
Han hade lärt sig att inte fråga om hon var törstig eller hungrig genom åren, eftersom hon inte gillade det. Hon blev alltid irriterad och hennes blick förändrades alltid.

Alice skakade på huvudet.
Jesper ställlde ner sin halvfulla kopp med kaffe, gick sedan tillbaka till henne.
Hon hade satt sig ner i en av dem slitna fotöljerna medans han varit borta.
Han följde hennes äxempel, satte sig ner han med. Han öppnade munnen för att säga något, men avbröts av ett knackande ljud på dörren.
"Förlåt..." sade han ursäktande, började gå mot hallen. Han öppnade dörren och där stod fyra små barn, runt 6årsåldern, pojken längst fram höll i en liten burk med et fåtal mynt i. Dem började sjunga julsånger.
Just det... Det var bara tre veckor kvar tills jul. Han hade funderat länge på vad han skulle köpa till Alice. Det var lite svårt, eftersom hon inte pratade särsilt mycket.
Hans tankar avbröts av ett skramlande ljud.
Pojken stärckte fram burken. Jesper fiskade upp en tjuga, tre femmor ur den lilla skålen innanför. Han log, släppte ner dem i burken. Barnen bockade och tackade.
Jesper stängde dörren igen och gick tillbaka till vardagsrummet.
"så. Vad var det du ville ?" sade han och gnuggade händerna sakta mot varanndra.
Alice tittade upp.

Hon tittade på honom, på ett väldigt underligt vis.
Han kunde inte se om hon var glad eller ledsen.
Hon tittade ner i golvet.
"Det är en sak jag msåte berätta..." sade hon tyst.
Jesper tittade frågandes på henne.
Hon tittade upp och dem mötte varandras blickar. Jesper rös och satte sig ner i fotöljen mitt emot Alice. Hon tittade fortfarande på honom.
"Ja ?"
Hon log smått, tittade sedan ner igen.
"Vi har ju känt varandra i ca. 2 år nu..." började Alice. Han nickade.
"Och ja, jag undrar om du..." Hon avbröt sig själv, tittade upp mot Jesper, ännu en gång.
"Om jag... ?" manade han på henne.
"Om du har andra känslor för mig." sade hon kort.
Jesper log brett. Han tänkte precis svara då det knackade på dörren igen.
Där utanför stod Jesper syster. Eller ja, syster och syster. Han hade blivit adopterad vid 7års åldern, och nu var han 18. Hans "syster" var 16.
"Heeej Jesper !" sade hon glatt och kramade om honom. Hon tittade över hans axel och såg en skymt av Alice. Alice hoppade snabbt ur fotöljen, ut genom fönstret.
"Hej Mel." log han. Mel gick in, tog smidigt av sig sina svarta pumps.
Jesper gick in i vardags rummet. Han tittade på fotöljen där Alice satt och sedan mot fönstret som nu stod öppet. Han tittade ut, för at se om han kudne se henne, vilket han inte kunde.
Han suckade djupt och stängde fönstret.

Alice kikade fram bakom busskuren. Hon såg Jesper stänga fönstret.
Hon suckade tyst och började sedan gå hemåt igen.